Jag fattar inte varför ni inte vågar

Det är roligt med perspektiv och ambitioner. Alla människor, låg eller hög, har ambitioner och alla kan vara ambitiösa i överkant inom sin referensram. Men väldigt många, om inte de flesta, har fel referensram. De tror för lite om sig själva eller för mycket om andra. De sätter sina mål för lågt, ofta för att de tror att andra mål är ouppnåeliga, i andra fall för att de helt enkelt inte inser att det finns något mer, men oftast beroende på rädsla och trygghetsbehov. Om folk får valet att tjäna 10 och risken att förlora är noll väljer nästan alla det alternativet före möjligheten att tjäna 50 med risken att förlora 10. Det är ju helt galet och för mig ofattbart.
Eftersom ambitioner är drivkraften och motorn i ett kapitalistiskt samhälle är det otroligt viktigt att vi kan förändra denna attityd. Vi måste öka människors självförtroende, ta bort deras rädsla och få dem att höja blicken och sikta högre. Varför?

Jo, därför att alla kan mer än de tror, och om alla presterar lite mer genom att sikta högre skapas fler jobb, större skatteintäkter, mer välfärd och bättre förutsättningar för Sverige att hjälpa andra länder. Tillväxt och globalisering är det givna målet. Eller som Electroluxchefen Hans Stråberg sa: ”Vi har aldrig blivit fattigare av att resten av världen blivit rikare”, vilket ju är resultatet av globalisering.
En av mina nära vänner, en av de smartaste och duktigaste, har som ambition att få ihop 30 miljoner under sitt arbetsliv, men han skulle lätt kunna tjäna det tiodubbla som entreprenör. Jag fattar inte … Inte bara skulle han tjäna mycket mer, han skulle ha roligare, bli lyckligare, få bestämma själv. Jag fattar inte …

En annan av mina närmaste är mellan jobb och i behov av inkomst. Jag erbjöd honom en fantastisk möjlighet att med en provision på 15–20 procent tjäna mellan en halv och en miljon på en månad, och med min erfarenhet tror jag att det är lättförtjänta pengar. Men han vågade inte. Han ville ha 600 kronor i timmen eller 72 000 på en månad för samma jobb. Jag vill inte betala förrän jag vet vad jag får, men som sagt, jag vet att det är lätta pengar för rätt person, och detta är rätt person. I stället för att jobba med detta i en månad har han valt att gå hemma och dra i väntan på något annat och inte tjänat ett öre. Jag fattar inte … Nä, tacka vet jag sommarställe på Rivieran, chalet i Alperna, barnen på Harvard, Ferrari och privatflyg, goda viner, massor av semesterresor och hundratals miljoner till välgörenhet. Suck, nu måste jag gå och jobba.