tisdag, oktober 23, 2007

Lika villkor för alla

Hur länge ska barn få vara barn och är det viktigt? Det är otroligt viktigt och jag tycker att barn ska få vara barn så länge som möjligt. Tids nog kommer de att utsättas för livets hårda skola med kamp och utslagning. Tids nog kommer de att inse sina begränsningar och tvingas göra sina val.

Men när barn är små, när barn är barn, fram till 13 och de blir tonåringar eller gärna längre, då ska livet handla om möjligheter, drömmar, lek och kreativitet. De ska lära sig att alla är lika mycket värda, de ska lära sig att hålla ihop, hjälpa varandra och ställa upp för varandra.
Barn ska inte få sållas bort, behöva känna sig mindre värda av någon anledning. Särskilt inte för att de har ett konstigt namn, annan hudfärg, är kortare, längre, födda sent på året eller för att de är känsliga, och så vidare.

Tidigt utvecklade barn ska inte bygga sitt självförtroende på de svagas bekostnad. De starka ska lära sig ödmjukhet och de svaga ska stöttas. Barn ska lära sig
vi-känsla och laganda. Lek på skolgården och i fotbollslaget ska utgå från den svagaste och föräldrar och lärare ska styra detta. Alla ska få vara med.
– Ahhh, socialism! skriker någon.

Tvärtom, säger jag. Att bygga individer tidigt, att få dem att förstå att de kan om de vill, att ge alla samma chans. Att låta dem utvecklas i sin takt, det är att långsiktigt bygga självförtroende och ge alla möjlighet efter sin verkliga förmåga. Det är den yttersta formen av framgångsrik kapitalism. Alla kommer att få vara med och tävla på så lika villkor som möjligt.
Jante och avundsjuka kommer att byggas bort, och när det verkligen gäller kommer individen att komma fram. Det personliga ansvarstagandet kommer att ersätta känslor av orättvisa och missunnsamhet.

Att gallra bort barn vid nio års ålder, vare sig det är i matte, fotboll eller något annat, är sjukt, orättvist och fel. Det är för tidigt därför att man inte kan veta vilken potential de har, de är för unga för att veta själva vad de vill och kan, och att gallras bort i något i den åldern, oavsett vad det är, kommer att ge dåligt självförtroende och påverka hela livet.

Jag har skrivit många kolumner om skola, utbildning, föräldrars ansvarstagande och betydelsen av självförtroende. Jag kan inte förstå hur vuxna ledare kan vara stolta för en seger i Tommelilla cuppen när det skett genom att barn har sållats bort, stötts ut och är ledsna. Hur kan en nioårings fotbollstalang vara viktigare än en annans lycka? Hur kan en seger i en cup för nioåringar motivera social utslagning och mobbning?

Lär barnen sälja u-landsprodukter

Ni som brukar läsa mina kolumner vet ju att vi är på väg in i entreprenörens tidevarv och ni förstår ju naturligtvis att vi måste förbereda våra barn på detta. Det är avgörande för vårt samhälles fortlevnad och utveckling att vi får till ett kraftigt ökat entreprenörskap. Vi måste skapa en miljö där misslyckanden kan accepteras och vändas till användbara erfarenheter. Det måste bli fler som lyckas med sitt entreprenörskap, dels för att det är så viktigt, dels för att inspirera till ytterligare entreprenörskap, och slutligen måste det bli lättare för alla entreprenörer. Bla bla bla, tänker ni. Nu börjar han igen, men här kommer något nytt.

Politiker har länge frågat mig efter råd om hur man ska få in entreprenörskapet i skolan och jag har med en dåres envishet tjatat om behovet att lära sig att sälja. Så jag har föreslagit att alla klasser i början av terminen ska få ta del av sin reskassa (det finns en mindre summa för alla klasser). Med den här kassan skulle man få köpa in något från internet och sedan sälja. Säljer barnen med vinst kan de köpa mer och så vidare, och till sist kan de åka till New York. Är de värdelösa på att sälja blir det ingen vinst och picknick på skolgården i stället.
Men häromdagen föll polletten ner för hur det hela skulle kunna fungera och finansieras.

Skolklasser ska kunna äska pengar från statliga bidragspengar. Dessa pengar ska klasserna enbart få använda till köp av produkter från de kvinnor runt om i u-länder som fått ta del av mikrolån. I praktiken har alla sådana mjuka lån olika former av kooperativa föreningar med webbsajter där deras produkter säljs. Det innebär att 100 procent av pengarna kommer att gå fram utan att några mellanhänder rör pengarna. Det blir med andra ord ingen korruption, inga mutor och inga avdrag för administration. Därmed utvecklar aktionen det kommersiella tänkandet och kunnandet i de utsatta regionerna, och samtidigt lär sig eleverna allt om den fattiga region från vilken de valt att köpa sina produkter.

De lär sig allt om import och export och de köper billiga produkter med höga marginaler som gör att de kan resa långt om de är duktiga, kanske till och med till det område där de köpt produkterna. Man kanske kan avgränsa så att sjundeklasser handlar textilier från Afrika, åttondeklasser trä, massa och plast från Indien, Pakistan och så vidare och niondeklasser enklare produkter från Sydostasien. Det finns en massa positiva effekter med projektet. Pengarna går till dem som är produktiva, dem som visat sig ha viljan och kraften att göra något med sitt liv och inspirerar till ytterligare entreprenörskap i regionen.

måndag, oktober 01, 2007

Jag viker ut mig för cancerforskningen

I dag släpps 1,6-miljonerklubbens årliga almanacka till förmån för forskning för olika kvinnosjukdomar och, i år även till prostatacancerforskning, eftersom effekterna av sjukdomen även drabbar kvinnor.

Det är ett underbart initiativ från Alexandra Charles som år efter år ger massor av pengar till svensk forskning. Varje år viker mer eller mindre kända personer ut sig för att hjälpa till och så i år även min fru och jag. Vi gör det för att vi tycker att alla ska göra så mycket välgörenhet som de bara kan och tycker är möjligt.

Det talas ofta om CSR (corporate social responsibility), men som ni vet, ni som läser mina kolumner, tycker jag att det personliga ansvaret är minst lika viktigt, PSR, personligt socialt ansvarstagande. Vi kan alla hjälpa till och engagera oss där det går. Ni kan till exempel springa in i pressbyråer och bokhandlar och köpa almanackan, eller sätta in en slant till cancerfonden eller kanske till barncancerfonden.

I år är jag, förutom utviket, dessutom engagerad i rosabandetkampanjen och jag deltar i ett otroligt spännande projekt med några av världens ledande cancerforskare, Per Hall och Henrik Grönberg på KI, i något de kallar ”Nollvisionen”. Målet är att om 10–15 år ska ingen behöva dö i bröst- eller prostatacancer. Detta ska ske genom att den genetiska koden ska kartläggas och att man därigenom ska kunna förebygga sjukdomen och/eller sätta in mediciner långt innan det är för sent, på samma sätt som man gjort med hjärt- och kärlsjukdomar. Det är ett fantastiskt och revolutionerande projekt där det behövs massor av frivilliga att delta i undersökningsgruppen och där vi under hösten skall försöka finansiera projektet på ett helt nytt och spännande sätt.

Hela dagen i dag har jag varit engagerad i ett annat fantastiskt svenskt projekt, GTC (Global Trut Center), ett försök att skapa policy och digitala identiteter för att därigenom skapa säkerhet i alla digitala transaktioner och därmed få internet att stödja de mänskliga rättigheterna. Det är den felande länken, att man aldrig kan vara säker på att motparten är den de säger sig vara och det kostar betalkortsbolagen, och därmed ytterst oss kunder, tiotals miljarder om året. Digitala identiteter och säkra transaktioner kan revolutionera hela internet och om det är i Sverige initiativet tagits sätter vi åter Sverige i en ledande position på internetkartan, med andra ord tillbaka dit vi hör hemma.