Lika villkor för alla

Hur länge ska barn få vara barn och är det viktigt? Det är otroligt viktigt och jag tycker att barn ska få vara barn så länge som möjligt. Tids nog kommer de att utsättas för livets hårda skola med kamp och utslagning. Tids nog kommer de att inse sina begränsningar och tvingas göra sina val.

Men när barn är små, när barn är barn, fram till 13 och de blir tonåringar eller gärna längre, då ska livet handla om möjligheter, drömmar, lek och kreativitet. De ska lära sig att alla är lika mycket värda, de ska lära sig att hålla ihop, hjälpa varandra och ställa upp för varandra.
Barn ska inte få sållas bort, behöva känna sig mindre värda av någon anledning. Särskilt inte för att de har ett konstigt namn, annan hudfärg, är kortare, längre, födda sent på året eller för att de är känsliga, och så vidare.

Tidigt utvecklade barn ska inte bygga sitt självförtroende på de svagas bekostnad. De starka ska lära sig ödmjukhet och de svaga ska stöttas. Barn ska lära sig
vi-känsla och laganda. Lek på skolgården och i fotbollslaget ska utgå från den svagaste och föräldrar och lärare ska styra detta. Alla ska få vara med.
– Ahhh, socialism! skriker någon.

Tvärtom, säger jag. Att bygga individer tidigt, att få dem att förstå att de kan om de vill, att ge alla samma chans. Att låta dem utvecklas i sin takt, det är att långsiktigt bygga självförtroende och ge alla möjlighet efter sin verkliga förmåga. Det är den yttersta formen av framgångsrik kapitalism. Alla kommer att få vara med och tävla på så lika villkor som möjligt.
Jante och avundsjuka kommer att byggas bort, och när det verkligen gäller kommer individen att komma fram. Det personliga ansvarstagandet kommer att ersätta känslor av orättvisa och missunnsamhet.

Att gallra bort barn vid nio års ålder, vare sig det är i matte, fotboll eller något annat, är sjukt, orättvist och fel. Det är för tidigt därför att man inte kan veta vilken potential de har, de är för unga för att veta själva vad de vill och kan, och att gallras bort i något i den åldern, oavsett vad det är, kommer att ge dåligt självförtroende och påverka hela livet.

Jag har skrivit många kolumner om skola, utbildning, föräldrars ansvarstagande och betydelsen av självförtroende. Jag kan inte förstå hur vuxna ledare kan vara stolta för en seger i Tommelilla cuppen när det skett genom att barn har sållats bort, stötts ut och är ledsna. Hur kan en nioårings fotbollstalang vara viktigare än en annans lycka? Hur kan en seger i en cup för nioåringar motivera social utslagning och mobbning?