Lär barnen sälja u-landsprodukter

Ni som brukar läsa mina kolumner vet ju att vi är på väg in i entreprenörens tidevarv och ni förstår ju naturligtvis att vi måste förbereda våra barn på detta. Det är avgörande för vårt samhälles fortlevnad och utveckling att vi får till ett kraftigt ökat entreprenörskap. Vi måste skapa en miljö där misslyckanden kan accepteras och vändas till användbara erfarenheter. Det måste bli fler som lyckas med sitt entreprenörskap, dels för att det är så viktigt, dels för att inspirera till ytterligare entreprenörskap, och slutligen måste det bli lättare för alla entreprenörer. Bla bla bla, tänker ni. Nu börjar han igen, men här kommer något nytt.

Politiker har länge frågat mig efter råd om hur man ska få in entreprenörskapet i skolan och jag har med en dåres envishet tjatat om behovet att lära sig att sälja. Så jag har föreslagit att alla klasser i början av terminen ska få ta del av sin reskassa (det finns en mindre summa för alla klasser). Med den här kassan skulle man få köpa in något från internet och sedan sälja. Säljer barnen med vinst kan de köpa mer och så vidare, och till sist kan de åka till New York. Är de värdelösa på att sälja blir det ingen vinst och picknick på skolgården i stället.
Men häromdagen föll polletten ner för hur det hela skulle kunna fungera och finansieras.

Skolklasser ska kunna äska pengar från statliga bidragspengar. Dessa pengar ska klasserna enbart få använda till köp av produkter från de kvinnor runt om i u-länder som fått ta del av mikrolån. I praktiken har alla sådana mjuka lån olika former av kooperativa föreningar med webbsajter där deras produkter säljs. Det innebär att 100 procent av pengarna kommer att gå fram utan att några mellanhänder rör pengarna. Det blir med andra ord ingen korruption, inga mutor och inga avdrag för administration. Därmed utvecklar aktionen det kommersiella tänkandet och kunnandet i de utsatta regionerna, och samtidigt lär sig eleverna allt om den fattiga region från vilken de valt att köpa sina produkter.

De lär sig allt om import och export och de köper billiga produkter med höga marginaler som gör att de kan resa långt om de är duktiga, kanske till och med till det område där de köpt produkterna. Man kanske kan avgränsa så att sjundeklasser handlar textilier från Afrika, åttondeklasser trä, massa och plast från Indien, Pakistan och så vidare och niondeklasser enklare produkter från Sydostasien. Det finns en massa positiva effekter med projektet. Pengarna går till dem som är produktiva, dem som visat sig ha viljan och kraften att göra något med sitt liv och inspirerar till ytterligare entreprenörskap i regionen.