Jag blir påhoppad på Facebook

Det finns en "group" på Facebook; "Jag torkar stjärten med Johan Staël von Holsteins kolumner". Visst är det kul? Visst är det humor – eller? Vid en snabb granskning kan det tyckas det, men dagarna innan mina kolumner uppmanas de 500 medlemmarn att lägga in kommentarer, med särskilda priser till dem som är "värst". Med andra ord obeaktat av vad jag skriver!

Vad värre är, är att en del av påhoppen på mig varit så grova att man från redaktörens sida fått censurera och mana till besinning. Uttalanden som; "Jag skulle vilja snitta honom" har tagits bort, men fortfarande ligger där kvar meningar som; "Det är sådana som honom som får en att vilja ligga och skjuta prick på börsens tak" ... Är det humor?

Där finns medlemmar med pseudonym, maskerade och militärklädda med Kalashnikov i händerna. De flesta medlemmarna i klubben är också med i andra socialdemokratiska och socialistiska klubbar och det säger en del om sossarnas PR-maskin. Vad är det de har emot mig? Vad är det jag står för?

Jag kämpar för invandrares rätt i samhället och ägnar hela mitt liv åt IQUBE, ett enda stort integrationsprojekt. Jag verkar för mångfald i alla dimensioner och kvinnors rätt i samhället,. Halva min ledningsgrupp består av kvinnor och 4 av 7 i min styrelse är det.

Jag kämpar för att ungdomar med skoltrötthet, med särskilda intressen, Damp och ADHD skall ha samma chans som alla andra. Jag kämpar för att alla skall ha möjlighet att förändra sina liv hur sent som helst. Jag skriver mina artiklar om frihet och personlig kraft för att inspirera folk och få folk att tro på sig själva.

Vad är det som är så fel? Visar inte sossarna att de är rasister, konservativa bakåtsträvare och elitister?

En av mina vänner, Johan Ernst Nilsson, en äventyrare som liksom jag åker runt och föreläser om motivation och om att realisera sina drömmar, hamnade här om dagen i polemik med en aktiv socialdemokrat som på fullaste allvar menade att vi gav människor hopp i onödan.

Han menade att 9 av 10 misslyckas så vi väcker falska förhoppningar. Vi lurar dem att tro att de är något. Så hemska de är! I en globaliserad värld finns det inga givna tal för hur många som skall lyckas. Hur farligt är det att göra fel att lära sig av det och försöka igen? Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge, eller; det är inte målet, utan resan som är mödan värd.

Det har, sedan jag blev utnämnd att sitta i Statens Kulturråd, skrivits ett 50-tal artiklar och lika många bloggar med mängder av kommentarer. 4 neutrala och 47 sågningar och det säger en del om den svenska journalistkåren. Den är alldeles för sossedominerad, de ljuger och förvanskar, de står oemotsagda till den grad att jag på allvar ifrågasätter hela den svenska demokratin och tryckfriheten. De får inte censurera, därför misskrediterar de liberaler som mig.