måndag, november 10, 2008

Filippinsk karaoke kan rädda svenskarna

Jag har haft en fantastisk upplevelse på restaurang Pinoy, ovanpå Dovas pub på Sveavägen 39. Restaurangen drivs av två Filippinska invandrare, Bea och hennes kompis Dimpel. Bea har haft ett liv som skulle bli en fantastisk bok eller film. Hon är uppväxt i fattigdom på en liten ö, Ilo Ilo, i Filippinerna. Hon gifte sig ung av kärlek och fick två barn, men tvingades lämna dem för jobb som ”maid” i Singapore. Det är långa arbetsdagar, bara en ledig dag i månaden, och det är dåligt betalt med svenska mått mätt. Men, en genomsittlig årsinkomst i Filippinerna är 11 400 kronor och alternativet är ofta fattigdom, prostitution och mänskligt lidande som vi inte sett i Sverige på hundratals år. Filipinerna är ett av de fattigaste länderna i världen, och med en ”maids” lön kan du försörja en hel familj.

Men trots alternativen, krävs det ett oerhört mod att ge sig ut i världen, ensam och utan någon som helst trygghet.
Jag skall inte lägga mer tid på Beas öde, men denna kvinnas mod och energi är mer än beundransvärd. Restaurangen är enkel, mycket trevlig och där är en underbar stämning. Den har snabbt blivit stamhak för de filippiner som bor i Stockholm. På Pinoy samlas de och sjunger karaoke. Det finns en värme och glädje i deras relationer, i deras ögon. Många av dem har lågavlönade jobb, få talar vårt språk. De lever enkelt, men de lever, de njuter av det lilla. De kämpar oavbrutet vidare mot drömmar och förhoppningar.

Jag tittar mig runt i vårt land och jag läser sossarnas klagosånger, ser fackens förtryck, och jag undrar med vilken rätt har de tagit vår glöd, vårt mod ifrån oss. Med vilken rätt har de gjort oss avundsjuka och gnälliga? När slutade vi leva på riktigt, när slutade vi bry oss om varandra och vara tacksamma för det lilla i livet?

Vi borde alla resa under några år och lära oss kämpa och känna utanförskapet och genom det, hitta hem till våra egna rötter och traditioner.
För när vi är utomlands samlas vi och ler igen på riktigt. Men börja med att gå på Pinoy och lyssna på karaoke.

8 Comments:

Anonymous Anonym said...

Vilket fantastiskt inlägg. Du bryter mönster Johan. Du är en klippa - fortsätt att vara precis som du är och fortsätt med att dela dina tankar och funderingar, dom värmer!

http://uppner.wordpress.com

12:14 em

 
Anonymous Anonym said...

när sådana som du, johan, vaknade till liv och arbetade fram den kapitalistiska ådran i folket. då, precis då dog blev det så här grått.

ja, det är klart, inte för dig som har dragit maximal nytta av den fria ekonomin och lever på oss andra.

entrepenör -pah!

11:42 em

 
Blogger Marat said...

Hej Johan,

Jag vill bara säga att jag uppskattar dina ord väldigt mycket, såg en föreläsning som du höll för cirka 8 månader sedan på Lunds universitet.

Det fick mig verkligen att tänka till, och jag blir mer och frustrerad över hur mätta svenskar är.
Ifall inte något drastiskt sker i detta land kommer jag garanterat lämna det, det kan tyckas vara fegt, men jag känner att jag vill fokusera på mig själv först innan jag kan hjälpa andra.

Jag har fått möjlighet att jobba på IKEA i Österrike och Sverige, och det är en skrämmande skillnad i arbetsmoral, disciplin och hur folk ser på arbete i allmänhet.

I Österrike går man stolt till jobbet för att utvecklas, umgås och ha kul.
I Sverige går man med tunga steg till jobbet, tar långa luncher, blir nervös och handlingsförlamad så fort det sätts lite press på en.
Att få stora, starka Sverige att förstå att man för tillfället ligger efter ett land som Österrike är en svår nöt att knäcka.
Allt du sa på föreläsningen tog jag verkligen till mig, frågan är väl hur många andra som gör det?
De flesta tänker antagligen att "Johan Holstein kan ju bara säga så för att han är framgångsrik eller så tycker dom att du är arrogant för att du säger att du är bra(när du fan är det!)".

Jag har ingen lösning på problemet, men när jag har det kommer jag skicka ett mail. På återseende.


Jonathan Marat

7:48 em

 
Anonymous Anonym said...

Hej Johan,
Du har bra åsikter om det fyrkantiga sverige! Visst är det trist att definitionen för att passa in i vårt samhälle är att vara "normal". Har just författat ett mail som jag funderar på att skicka till skolministern.
Det börjar så här:
"Sitter med min son som går i åk9 och försöker göra ett gymnasieval. Sonen har diagnosen ADD (ADHD utan hyperaktivitet). Denna diagnos ställdes pga att vi föräldrar själva bekostade en utredning där skolan inte ville. De hävdade hela tiden att han var "lat och ointresserad". Efter diagnosen ställdes har han fått medicin som gör att det fungerar bättre än tidigare. Dock har han fortfarande sina svårigheter. När det nu i 1½ år gått lite bättre i grundskolan, uppstår nästa problem - Gymnasievalet. Det finns i princip inga skolor som ger stöd åt elever med ADHD. Att få rätt stöd, och bemötas med respekt gör en oändlig skillnad på resultatet.
Det känns så fruktansvärt orättvist att min son inte ska ha samma möjlighet som övriga elever att få en bra utbildning.
Varför kan man inte se att ADHD många gånger är en styrka och inte en svaghet?
Det finns massor med framgångsrika företagsledare, entreprenörer, risktagare mm som hela sin skoltid fått höra att de är dumma!
Av de elever som har denna diagnos har vissa en inre styrka att ta sig vidare och skapa en framtid trots allt. Andra orkar kanske inte då deras självförtroende redan är mycket lågt efter alla års nedlåtande behandling av skola och samhälle.
Hur kan man hjälpa dessa barn för framtiden? Hur ska min son t.ex hitta en gymnasieskola som passar honom och där han kan få det stöd han behöver för att klara sin utbildning?
Att bli pilot var länge en dröm, men den har han i princip gett upp då han känner mer och mer att han inte kommer att klara av utbildningen med de förutsättningar han har (add).
Han passar inte in i "the box".
Visst vill väl Sverige även i framtiden ha orädda, nytänkande entreprenörer? Inte kan väl bara "normalt beteende" vara den norm som accepteras i samhället? Jag blir förtvivlad när sonen säger att han "suger" för att han inte förmår leva upp till dessa s.k normal-normer. Hur ska jag kunna motivera honom att kämpa vidare och inte ge upp. Han har kämpat i snart 10 år!
Exempel på kända personer där man vet eller tror de har/hade ADD/ADHD: Thomas Edison, Albert Einstein, Walt Disney, John Lennon mfl. Vad vore världen utan dem?

12:21 fm

 
Anonymous Sterner said...

Ett mycket läsvärt inlägg, ett hjärligt sådant! Tycker arbetet du lägger ner är fruktansvärt viktigt, fortsätt med ditt goda jobb och ge ALDRIG upp.

10:30 fm

 
Blogger Mike said...

Vi behöver inte bry oss om varandra eftersom staten gör det åt oss. Staten tar alla beslut och ser till att alla ha det lika. Allt är "gratis" och det finns ingenting att vara orolig för, ingenting att kämpa för, ingenting att förlora, och ingenting att vinna. Det är som att meningen med livet har reducerats till att inte dö.

10:59 fm

 
Anonymous Anonym said...

Så sanna ord du skriver här. Själv har jag inte haft möjligheten att resa och bo utomlands så mycket ännu...(drömmen). Fick möjligheten att åka till Finland en kort period och jobba. Perioden var alldeles för kort - men jävlar vad jag lärde mig saker. Om mig själv, en försmak om hur detkan vara för människor att komma till ett land där man inte greppar ETT ENDA ORD av språket... vem uppfann finskan...

Beundrar dina filippinska vänner och har fått större förståelse för deras bidrag i vårt samhälle.

10:34 fm

 
Anonymous eco chic said...

Vad fint du skriver. Jag efterlyser mer värme och eftertänksamhet i samhället.

2:55 em

 

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home