Hoppas mina barn slipper känna skuld

Känslan av skuld är en jobbig mänsklig egenskap som upptar en stor del av min vardag.
Jag känner jämt skuld för en massa olika saker. Främst gör jag det mot barnen. Jag tycker att jag jobbar för mycket eller är borta för mycket, jag oroar mig och känner skuld för att jag gör fel saker, säger fel saker osv. Ändå gör jag ALLT för dem, precis allt jag kan, som jag antar att alla föräldrar gör för sina barn. Jag gör precis som alla andra det bästa jag kan efter mina förhållanden och förutsättningar.

Jag känner skuld mot mina föräldrar. De börjar bli gamla och bor i Halmstad, och jag är aldrig där. Jag önskar att jag kunde ta hand om dem bättre, hjälpa dem mer, finnas där när de behöver mig, men det går inte, jag kan inte. Jag kan inte/vill inte flytta till Halmstad och de vill inte/kan inte flytta därifrån.

Förra helgen spenderade jag med min bror, som är min bästa vän och som står mig mycket nära. Vi åkte skidor i Pyrenéerna och vi lade många timmar i bilen. Vi njöt av bergen, stannade och upplevde kulinariska höjdpunkter, talade om vår barndom och våra föräldrar. Vi kom på att vi fått vår kärlek till bilresor och mat av pappa, kärleken till bergen av mamma, och vi talade om hur mycket de betytt för oss och för vad vi blivit. De gjorde verkligen sitt bästa.

Pappa är lam i benen sedan 4 års ålder och aldrig har klagat, inte en gång. Han körde jämt och hämtade oss, var vi än befann oss hur sent det än var, alltid, trots att det var ett helt företag att bara ta sig upp ur sängen till bilen. Vi fick alltid vara hemma med alla våra vänner och våra föräldrar var som kompisar.

Pappa lärde oss spanska och kärleken till Spanien, han lärde oss betydelsen av att ta seden dit man kommer, att intressera sig för andra kulturer och att aldrig ge upp, att aldrig ta ett nej. Han läste böcker för mig i timmar och han gav mig nyckeln till Jazzen som betytt mycket för mig.

De fanns alltid där och sättet de uppfostrade oss bröder gav oss den gemenskap vi känner för varandra dag, den trygghet vi har som gjort att det gått bra för oss båda och allt det där tog man bara för givet… Och idag, hur tackar man dem då…

Jag tror alla föräldrar gör sitt bästa, det gör jag, och jag hoppas att mina söner skall ha varandra på samma sätt som Fredrik och jag har det, och jag hoppas att det skall gå bra för dem och att de skall bli lyckliga. Men jag hoppas också att de skall slippa känna skuld, för jag, liksom alla andra föräldrar älskar villkorslöst och utan förbehåll och jag vill att de skall leva sina liv, inte mitt.