måndag, maj 05, 2008

Hoppas mina barn slipper känna skuld

Känslan av skuld är en jobbig mänsklig egenskap som upptar en stor del av min vardag.
Jag känner jämt skuld för en massa olika saker. Främst gör jag det mot barnen. Jag tycker att jag jobbar för mycket eller är borta för mycket, jag oroar mig och känner skuld för att jag gör fel saker, säger fel saker osv. Ändå gör jag ALLT för dem, precis allt jag kan, som jag antar att alla föräldrar gör för sina barn. Jag gör precis som alla andra det bästa jag kan efter mina förhållanden och förutsättningar.

Jag känner skuld mot mina föräldrar. De börjar bli gamla och bor i Halmstad, och jag är aldrig där. Jag önskar att jag kunde ta hand om dem bättre, hjälpa dem mer, finnas där när de behöver mig, men det går inte, jag kan inte. Jag kan inte/vill inte flytta till Halmstad och de vill inte/kan inte flytta därifrån.

Förra helgen spenderade jag med min bror, som är min bästa vän och som står mig mycket nära. Vi åkte skidor i Pyrenéerna och vi lade många timmar i bilen. Vi njöt av bergen, stannade och upplevde kulinariska höjdpunkter, talade om vår barndom och våra föräldrar. Vi kom på att vi fått vår kärlek till bilresor och mat av pappa, kärleken till bergen av mamma, och vi talade om hur mycket de betytt för oss och för vad vi blivit. De gjorde verkligen sitt bästa.

Pappa är lam i benen sedan 4 års ålder och aldrig har klagat, inte en gång. Han körde jämt och hämtade oss, var vi än befann oss hur sent det än var, alltid, trots att det var ett helt företag att bara ta sig upp ur sängen till bilen. Vi fick alltid vara hemma med alla våra vänner och våra föräldrar var som kompisar.

Pappa lärde oss spanska och kärleken till Spanien, han lärde oss betydelsen av att ta seden dit man kommer, att intressera sig för andra kulturer och att aldrig ge upp, att aldrig ta ett nej. Han läste böcker för mig i timmar och han gav mig nyckeln till Jazzen som betytt mycket för mig.

De fanns alltid där och sättet de uppfostrade oss bröder gav oss den gemenskap vi känner för varandra dag, den trygghet vi har som gjort att det gått bra för oss båda och allt det där tog man bara för givet… Och idag, hur tackar man dem då…

Jag tror alla föräldrar gör sitt bästa, det gör jag, och jag hoppas att mina söner skall ha varandra på samma sätt som Fredrik och jag har det, och jag hoppas att det skall gå bra för dem och att de skall bli lyckliga. Men jag hoppas också att de skall slippa känna skuld, för jag, liksom alla andra föräldrar älskar villkorslöst och utan förbehåll och jag vill att de skall leva sina liv, inte mitt.

5 Comments:

Anonymous Sandra Lang said...

Hittade hit idag efter att ha läst din krönika om Klass 9A i Metro i morse. Tack så mycket för ett suveränt inlägg i debatten om skolan. Har länkat till din krönika från min blogg. Hoppas verkligen att många känner sig stärkta och inspirerade av att läsa din text. Det blev iallafall jag.

1:23 em

 
Anonymous Anonym said...

Tack för den sanningen, gjorde lite ont.

9:36 em

 
Anonymous Anonym said...

En enkel självrannsakan slutar för de flesta av oss i någon form av skuldkänsla... barnen, frun/mannen, föräldrar, syskon, vänner, jobbet, miljön, världen, ibland kan skuldkänslan mynna i något konstruktivt, en bra handling men många gånger känns det bara som ett knip i bröstet/magen. Det flesta föräldrar lever med ett konstant knip...som känns tusan så mycket bättre när man får en gosig kram och en puss från avkomman.

Mvh från vännen Pernilla som bor down-under långt ifrån sina föräldrar, syskon, syskon barn och vänner...’det ger ett konstant knip’...men chansen att få uppleva något nytt spännande, ett liv på andra sidan jorden gör att det är värt ett knip (för det mesta).

10:50 fm

 
Anonymous Simon Gotthard said...

Det har väl kanske inte direkt med ditt inlägg att göra, men på något sätt var jag tvungen att säga: BRA! Jävligt bra i Debatt på SVT ikväll. Riktigt modigt att ställa upp, hålla sig till saken och faktiskt som nästintill enda deltagare i debatten hålla sig saklig och till det väsentliga. Tack så mycket! För övrigt kan man ju undra vad det är för människor de drar dit för att debattera ibland alltså? Tänkte närmast på 16-åringen med hästsvans , han med "kapitalistäckel"-kommentaren...

Hur som haver, hoppas du inte får för många arga mail från Volvoarbetare, för det förtjänar du inte. Tack igen.

11:11 em

 
Anonymous Anonym said...

Underligt ... du kan åka till din bror i Pyrenéerna. Du säger att du har dåligt samvete för dina föräldrar i Halmstad men du är aldrig där? Rimmar inte det rätt dåligt? Det är ju både billigare och närmre till Halmstad men kanske inte lika hippt!?

Hörde också vad du sa i TVn på Debatt ikväll. Man kan ju se det från två sidor självklart tjänar företagsledarna orimligt men å andra sidan den så skulle de flesta agera på samma sätt om man är i gruppen företagsledare för annars sviker de ju också sin grupp och de som de är socialiserade med. Verkligheten är ju inte så enkel som du säger (är själv nationalekonom, jobbat inom bank/finans, född på gård och samt entreprenör i typen så jag tycker jag har många aspekter jag ser ifrån).

Verkligheten ser ju ut så här: människor ute i landet (du kommer ju själv från mindre stad) känner ansvar och säger inte upp sig, det är ju oerhört lätt att säga så och lägga över ansvaret på dem! Dels finns kanske inte något annat arbete där de bor, de måste överleva har inga pengar sparade (vet ju själv hur människor lever nu för tiden inget sparat), finns inga valmöjligheter som i Stockholm att söka andra arbeten. Dels vill ingen anställa bråkstakar (tom att ha åsikter att saker och ting ska skötas på ett företagsmässigt vis som jag kan ha så blir man inte populär iaf inte i S) och hur sannolikt är det att alla säger upp sig det är ju enda möjligheten till att påverka.

Du undrade varför de inte startade eget? Varför gör inte dessa förträffliga företagsledare det, de har ju visat att de kan leda och har dessa förmågor? Känner några kända entreprenörer (de är värda alla sina pengar för de har själva åstadkommit dem) i Sverige så jag vet, med lite kontakter borde det gå betydligt lättare för dessa företagsledare att starta något dessutom har de ju startkapital.

Jag är rädd för att dessa klyftor inte är riktigt bra, det är ett lite för kortsiktigt tänkande. Och se själv med USA företagledarna där har ju många haft svårt att rida på sina höga hästar!

Att jamsa med vet ju du som jag är de flestas melodi! Och aktieägarna som företräds av fonder odylika ägare kommer aldrig att säga något. Sverige har ju en lång tradition att inte bråka man håller med.

/Ryttarinnan

11:41 em

 

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home