tisdag, november 29, 2005

Vår framtid flyttar till Kina

I veckan var jag i Shanghai. Mest för att odla och upprätthålla mitt nätverk och för att jag tycker att det är viktigt att hålla ett halvt öga på vad som händer där, men också med en förhoppning om att finna en affärsmöjlighet och att på sikt kunna etablera en filial till min företagsinkubator Iqube. På kvällen hade jag inget möte bokat, så via A Small World, en global community på nätet, sökte jag folk att gå ut på middag med.

Till sist blev vi åtta nio stycken svenskar som möttes upp för drinkar på M on the Bund och sedan gick vi vidare för att äta en bit mat på en urmysig, skitbra liten restaurang med verkligt god mat som heter 1931. Restaurangen ser verkligen ut som om den startades det året och att ingenting är gjort med den sedan dess. De jag träffade var unga och välutbildade, mellan 25 och 35 år. Tre tjejer och fyra killar och så jag och min kinesiska kompis. De flesta hade träffats förr och som alla andra invandrare runt om i världen bekräftade de att även de tydde sig till sina landsmän. De glödde alla av entusiasm och självförtroende. De var fulla av drömmar och framtidstro som de med energi förmedlade i eldiga diskussioner. De var smarta, tuffa, modiga entreprenörer, de bästa vi har!

Tänk er att de lämnat Sverige och flyttat till andra sidan jorden för att hitta lyckan, äventyret och framtiden. Det är inte som att flytta till Skåne, London eller Solkusten. Att flytta till Kina kräver mod. Det är väldigt annorlunda. Ett otroligt svårt språk och få talar något annat, det är rasistiskt och fördomsfullt, det är smutsigt och korrumperat, maten är annorlunda, det är väldigt långt borta, men det är fullständigt fantastiskt. Det är vilda västern, möjligheternas land, och precis som svenskarna som på 1700–1800-talet lämnade ett system som inte fungerade för ett liv med framtidstro, hopp och möjligheter lämnar dagens ungdomar av samma anledning och flyttar till Kina. Skillnaden är att nu är det inte de fattigaste och svältande. Det är våra bästa! Utbildade, modiga, driftiga, offervilliga. Det är entreprenörerna! Hjältarna! De som borde vara vår framtid, men som blir Kinas.

Jag hamnade i en diskussion med SvD:s supersmarta journalist om definitionen på kapitalism, och när hon inte kunde övertyga mig såg jag hur hon svartnade i blicken, rösten höjdes och tonen skärptes. Fan va härligt! Underbart! Någon som vågar säga emot. Tror på sina idéer och som slåss för det. Det är våra bästa som flyttar. Dagen efter var jag i Hongkong och träffade en kompis, som sedan vi sågs sist gjort ut en klädkollektion som nu säljs över hela världen. Hux flux! Från ingenstans till superframgång! Hennes kommentar var att i Hongkong är allt möjligt. Alla hjälper, sporrar och stöttar varandra. Alla talar om entreprenörskapet och om möjligheterna. Alla ruvar på idéer och de som inte gör det, de som inte hoppas på att komma på något, de som inte drömmer om ansvar för sin egen försörjning och om framgång, dem är det något fel på …

Jag älskar kapitalism!

Sanningen som jag ser den

Johan

fredag, november 25, 2005

Skatta skiten ur storföretagen!

Jag har på senaste tiden retat mig något oerhört på storkapitalet. Storbolagen och deras ägare som med sitt kapital och politiska inflytande tryckt till medborgarna så att hela samhället styrts upp att passa just storföretagen. Jag hade nämli- gen ingen aning om att det var så illa som det är. Med skatter, lagar och byråkrati har dessa drastiskt minskat möjligheterna till ekonomisk frihet och entreprenörskap bland arbetare och medelklass. Man har bestulit oss våra möjligheter att starta bolag och därmed ge dem, storföretagen, konkurrens. Konkurrens på deras marknad men framför allt konkurrens om deras anställda. Vi skulle de senaste 30 åren ha fortsatt att importera arbetskraft och flyttat upp den inhemska arbetskraften i värdekedjan, så som vi gjorde under 50- och 60-talen och som ledde fram till att Sverige blev världens tredje rikaste nation efter Schweiz och Luxemburg.
När vi slutade importera arbetskraft och i stället styrde om skolan att fostra arbetare, började vi falla i den internationella konkurrensen. Från en hedrande 3:e plats till 22–28:e plats, beroende på vilken statistik man läser. Eller i andra siffror, från att ha varit bland de 15 miljoner rikaste människorna (Luxemburg och Schweiz), till att ha låtit 380 miljoner passera oss och bara lämna kvar cirka: 80 miljoner mellan oss och det som kallas 3:e världen.
Vi borde ha låtit vår befolkning bli entreprenörer och bygga egna företag. Men så har vi inte utbildats, i stället har vi bestulits på vår kreativitet och den skaparförmåga som en gång byggde landet. Vi har gjorts fega och svaga. Lydiga arbetare åt storföretagen och deras ägare. Därför saknar vi nu tiotusentals bolag och därmed hundratusentals arbetsplatser. Vem har vunnit på det här? Storföretagen, kapitalisterna och sossarna. Därför har vi ett 10-tal personer bland de ett par 100 rikaste i världen och cirka 15–20 bolag bland de några hundra största företagen. Och detta i ett litet, fattigt socialistiskt land … Sjukt eller hur?! Därför får det mig att må illa när moderaterna vill ha kvar kollektivavtalen. Dessa avtal förslavar och motarbetar det vi behöver mest av allt. Fler företag och fler arbeten. Finns det inget entreprenörsparti?
Det sossarna inte tycks förstå är att den uppgörelse som de och storföretagsägarna gjorde för många år sedan har brutits för länge sedan. De, storföretagen, levererar inte längre blåställsarbetare till fackföreningarna, och därmed inga röster. Alla jobb de kan flytta utomlands, kommer de att flytta utomlands och det är många. Därför är det fullständig hjärnblödning att de ska få behålla alla sina privilegier, skattelättnader, skatteförmåner och undantag.
Skatta skiten ur dem!
Gör det nu, innan det är försent. Innan både personerna och bolagen flyttar, vilket de kommer att göra i alla fall och se till att transferera över dem till nystartade företag och entreprenörer som skapar arbetstillfällen. Det är de nyskapandes tur att få njuta. Det är entreprenörernas tid. Sanningen så som jag ser den.
Sanningen som jag ser den!
Johan Staël von Holstein